cavalierr.blogg.se

Aja, det gick helt okej tills vi skulle börja galoppera. Ni ska bara veta hur snabbt det gick och hur stark hon blev. 

Sen när jag tillslut hade fått in henne så vips låg vi båda på marken, jag med en 600 kg höst över mig och hon kunde inte komma upp. Hon hade snubblat, vilket är fult förstående. Hon är väldigt gammal och efter att ha ståt på ridskolan i miljarder år och gått varv på varv i samma ridhus varje dag, så förstår man ju att att man inte är lika noggrann längre. 

Vi båda låg mot väggen. Det var på riktigt skrämmande att se henne kämpa så mycket för att komma upp. När hon väl kom upp så gick hon bara runt. Kommer inte ihåg riktigt vad som hände sen. Tror att min ridlärare kom och försökte hjälpa mig eller något. Hade svårt att komma upp eftersom mitt ben gjorde så ont. Efter att jag fått lite hjälp stod jag äntligen på benen igen. Försökte att gå. Ska inte säga att det gick galant, men det gick. Som tur var verkade det inte brutet. 

Är just nu så otroligt orolig att jag inte kommer kunna gå på vandringen i skolan, eller för att tävlingen på söndag kommer att bli kattastråf. Det som jag är mest orolig för är att jag kommer att vara livrädd nästa gång jag ska sitta upp på en häst. Det får bara INTE hända! Även fast jag satt upp direkt idag och skrittade och travade lite, är jag inte helt 100% i ridningen längre. Har kanske vara sänkt mig några få % men nog för att få mig må dåligt. 

Mina kompisar försöker få mig att tro att det inte var mitt fel. Ja menar, det kanske inte var det. Men man kan ju inte sluta tänka "vad skulle ha hänt om jag hade lyckats hålla ihop henne lite mer?" 

Det är svårt att undvika den tanken.